Anette 15 år

Forever young

Som Alphaville sjunger i Anettes favoritlåt, och som fick avsluta begravningsceremonin i kyrkan i torsdags – så är hon nu, fina Anette. För evigt ung.

Det tar emot att skriva något alls om begravningen. Den var så stark och känsloladdad, och så otroligt vacker att man bara vill låta det stanna inombords.

Jag vill ändå försöka mig på att sätta ord på det, för min egen skull som en hjälp att bevara den fina minnesbilden så som det faktiskt var.

Som en liten förklaring; Jag och Anette sjöng i en kör i Hjo, en kör som ursprungligen kom till i en frihetsrörelse för den fängslade Mandela och mot apartheid med mycket afrikansk musik. Detta utvecklade sig sedan till att bli en kör där vi gjorde arrangemang på låtar som berör, allt från medeltida engelska visor, afrikanskt, västindiskt mm till pop, rock, prog…… Anette gick med i kören 1987, och jag tror knappt att hon missade en enda körövning…..och hon bara älskade att få uppträda med kören! Jag gick med 1991, och William och Felicia växte upp med kören och låg som bebisar på filtar på golvet medan vi sjöng. Kören lades ner 2006 och Anette var med bland de allra sista, jag slutade något år tidigare.

En av medlemmarna i kören var Ann-Mari som läste till präst, och kören var med och sjöng på hennes prästvigning. Ann-Mari är nu präst i Tidaholms pastorat, och när Anette var nära att dö första gången i december så kom Ann-Mari på besök flera gånger och pratade och sjöng med Anette på sjukhuset. Anette, som inte var religiös alls, fann en stor tröst och glädje i Ann-Maris besök.

När jag besökte Anette första gången efter att hon kommit ur respiratorn på Sahlgrenska så sade jag till henne att när hon piggnat till ordentligt och kommit på benen igen fram på sommaren så lovade jag henne att jag skulle ordna så att kören kom hem till henne så vi kunde sjunga och prata lite. Då bröts det plågade uttrycket i ansiktet av ett leende…….

Sommaren kom och när hon kommit hem från sjukhuset så var hon bara pigg i några få veckor innan hon blev sämre igen. Det blev ingen körträff hos Anette.

När flera ur kören läste minnesrunan i tidningen så kände de att det skulle kännas bra att få sjunga på begravningen. Benita ringde mig, och vi träffades allihop hemma hos henne förra helgen. Vi satt och pratade om det som hänt och jag berättade så gott jag kunde. Därefter tränade vi på våra stämmor, och så snart vi började sjunga så kändes det precis som Anette stod där på sin vanliga plats och sjöng med oss………

Vi har inte haft många psalmer på vår repertoar, men de få vi hade de såg jag, Norman och Ann-Mari till att få med i begravningsceremonin.

Kören inledde därför begravningsceremonin med ”Blott en dag”. Den hade Åke med sig till kören en gång, och spelade Freddy Wadlings version för oss på CD. Åke berättade att i den versionen så kände han en innebörd i texten som att det för alla dessa barn som inte har en trygghet i hemmet pga missbruk mm ändå fanns en trygghet från ett större sammanhang, från livet och ja, kanske en Gud. Åke arbetade med ”värstingar” då, och han förmedlade känslan så att den berörde oss alla. Anette, som ju inte var så mycket för just psalmer, sade till mig att med den innebörden så blev det helt plötsligt en helt annan, väldigt vacker sång.

I begravningsceremonin följde sedan psalm 755 ”Vila i mig”. En text som säger allt trots de korta raderna. Denna sjöng kören i kyrkan både på Anettes och på mitt bröllop, och tillsammans med resten av församlingen i kyrkan lyftes nästan taket. Jag lyckades hålla mig fram till andra versen, men där brast det……

"Vila i mig, du ska se att allt ska bli
stilla i dig, genom mig kan du bli fri.
Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga kan du vila, vila, vila i mig.

Lita på mig, om du bara tar min hand
Leder jag dig till en lugn och skyddad strand.
Jag finns här hos dig.
Fast vågorna går höga kan du lita, lita, lita på mig."

Ann-Mari´s griftetal var så fint, och så personligt, och så starkt. Ann-Mari hade läst en bibeltext för Anette på sjukhuset som genast fick Anette att tänka på texten i en av våra sånger ”Hoya-ho” där den svenska texten lyder ”Vakna vänner ser ni, mörkret har ej makten – ljuset föds av våra sånger”. Detta blev den röda tråden i Ann-Mari´s tal, och med en begravningsceremoni som dominerades av sång och musik så fick det en väldigt stark mening.

Efter överlåtelsen sjöng kantor Kerstin ”Stilla ro och nära” med en så otroligt spröd och vacker röst att huden knottrade sig. Norman bad henne om den, då hon sjungit den så fint för dem på gudstjänsten då dödsfallet tillkännagavs. Kerstin är körledare i den barnkör som Felicia sjunger i, så även där finns en personlig och nära relation.

Kerstin sjöng sedan ”Bortom himlen” (Erik Claptons Tears in heaven) efter bibelläsningen, och så en otroligt stark text och melodi som Norman valt.

Efter begravningsbönen och Fader Vår sjöngs de tre sista verserna i psalm 201 ”En vänlig grönska”. Helena sade efteråt ”Jag har aldrig varit på en begravning förut där ALLA sjunger!”. Meningen i varje enskilt ord blir så starkt när alla är så närvarande och deltagande, så att man riktigt kan ta på stämningen och alla känslorna.

Ceremonin i kyrkan avslutades som sagt med Alphavilles ”Forever young” i högtalare, och blev så mäktigt så det går inte att beskriva med ord.

Kistan bars ut till graven av bröderna Fredrik och Andreas, svärfar Kjell-Åke, svåger Hasse, grannen Fredrik och så Morgan.

Där, när jag och William gick bakom kistan i det långa tåget ut ur kyrkan och bort mot gravplatsen, kom paniken och vanmakten. Vad är det som händer? Det kan inte vara Anette som ligger där i kistan, det kan inte stämma att hon ska ligga här på en kyrkogård! Hur blev det så här? Det måste vara fel!

Avskedet vid graven gjorde fysiskt ont. Men allteftersom jag stod där och såg den långa kön av människor som på så många sätt berörts av Anette gå fram och ta avsked så avtog paniken och ersattes åter av en tacksam känsla av att få upplevt så mycket med henne. Allt hon gett alla, och mig, och Norman, och Felicia och Linn, och föräldrar och syskon – ger det liv hon levde en stark mening.

Nästan hundra personer deltog vid begravningen, vänner från förr och nu. Morgan liknade Anettes begravning vid värsta Hollywood-begravningen, där alla är där och hela programmet blir en ”tribute”. Där, med alla samlade vid den fina gravplatsen med grandios utsikt över nejden åt ena hållet och deras hem skymtande bland träden åt andra hållet, så kändes det faktiskt så.

Minnesstunden efter med de närmaste blev en avslappnad och skön stund, och Felicia fick spela ”The Rose” för oss – den inspelning av kören där Anette sjunger solo. Anettes vackra röst fyllde rummet, och avslutade den vackraste begravningen.

När det nu var tvunget att sluta så här, så kunde det ändå inte sluta finare. Norman och alla som var där gjorde hela begravningen till en hyllning av Anette. Varenda ord, varenda sång var till henne –för henne.

/ Veronica

Andreas, jag och Anette (ca 12 år) i Svekhult